Min lilla flicka har åkt på sitt första sova-över läger!!!!!!!

Jag har aldrig varit en sån som låter mina barn sova över hos allt och alla. Jag fattar att det är det roligaste som finns men jag har en grej med att jag vill känna familjerna bra om mina barn ska sova där. Gör jag inte det så får mina barn gärna ha sina vänner här hos oss.

Men så var det då dags för ett övernattningsläger med kyrkan som vi är medlemmar i. Amina har varit taggad sedan början på sommaren. Vi har hela tiden trott att hon skulle dra sig ur men när dagen kom här så var hon mer än redo.



Yasmine som snart fyller 25 har också åkt på dessa läger med församlingen så jag har ganska bra koll på vad det är för läger och personalen som åker med. Därför kändes detta helt rätt och just detta läger var med gospelkören och musikledaren Ulrika, en präst från kyrkan och ungdomsledare.



Ulrika välkomnade alla barnen med lite handsprit och ett stort leende.



Amina hade packat väskan själv efter packlistan och jag berättade att hennes storasystrar alltid packade med en mamma t-shirt ifall man blir "längtig" och det var absolut inget för Amina. Noll intresserad av nåt mamma-plagg (så otrevlig).



Jag stod och kramade och kramade i en evighet, hon skulle ju trots allt vara borta en hel helg. Inte klokt! Nån borde ringa sociala myndigheter.



Alla dramatiska föräldrar stod utanför Star Hotell i Sollentuna och vinkade av sina barn. Barnen titta plikttroget ut lite då och då men blev mer och mer fokuserade på vad som hände inne i bussen och mindre på dom tårögda föräldrar utanför.

Vad som händer på kyrkoläger stays att kyrkoläger men många samtal fick man inte från hennes lilla Xplora klocka (med inbyggd gps så att vi vet var hon är). Några av kompisarna åkte hem för att det blev för jobbigt att sova över men för Amina och dom övriga lägerglada barnen blev det andakter, mat och en massa lovsång. Hon verkar ha haft det toppen och dessutom haft ett kuddkrig. När söndagen kom så var vi på plats först av alla. Denna helg var evighetslång och tråkig utan vår Amina hemma.

När hon klev av bussen så var det inget springandes in i mammas famn utan en mer undvikandeavkram-attityd. Varför är dom så? Kan dom liksom inte bara låtsas bryta ihop av glädje av att se sin mamma efter så lång och svår tid utan henne?

Är det för mycket begärt?



Eftersom jag insåg att jag inte kommer få någon som helst detaljerad information om hur lägret var så stannade jag kvar och frågade läger prästen och körledaren hur det hade varit. Tydligen hade det varit helt magiskt och jag överväger att vara den där mamman som följer med nästa gång. Själv hade man ju dött om ens förälder räckte upp handen när läraren i skolan frågade om några föräldrar kunde tänka sig att följa med på klassresan.

Men det är ju en helt annan sak med mig, jag är ju en cool, fräsig och down with the kids-mamma. Jag kan rappa, flossa, göra lite locking moves osv. Jag kanske till och med kan bli lite poppis bland kidsen?

Det kan bli hur bra som helst ju!

 

 



Jag ska bara pitcha detta till Amina. Det kan bli hon och jag och hennes homiesar som drar på nästa läger.

Whooop whoop!!!!!